Monthly Archives: januari 2016

Workout…

Hur har ni det med nyårslöftena?
Youtube – New Years Resolution Wine Workout.

Lämna en kommentar

Filed under Allmänt

Läs din bibel var dag…

winebibleNu har den kommit, den andra urgåvan av min favoritvinbok, Karen MacNeils lättlästa, roliga och – inte minst – utmärkta ”The Wine Bible”.  Bibeln är en vingeografibok som omfattar hela världen.  Den är både kortfattad och innehållsrik på samma gång, full med anektoter och rutor med information om allt från vindjupdykningar till såvitt skilda ämnen som Nelson Mandela och ost.  Lite som att läsa en tidning i bokform.  200 kronor för närmare 1000 sidor vinnyttigheter…

Om man ska nämna något eventuellt negativt så får USA och Kalifornien förhållandevis stort utrymme (140 sidor mot 186 för Frankrike och 100 för Italien), men detta är en amerikansk vinbok och den huvudsakliga läsaren lär vara just amerikan.

Great wine incite emotion.  They stop you in your tracks.  Send chills down your spine.  Make you write things like ”oh my God” as a tasting note.  Great wines appeal not only to the intellect; they have the rare Power to make us feel.

Om författaren:
erobertparker.com – Karen MacNeil.

Lämna en kommentar

Filed under Böcker

Vinlusen inte bara historia…

Ofta så får man intrycket att vinlusen är ett historiskt problem helt förknippat med den förstörelse som lilla ”kräket” orsakade när den drog fram i Europa under slutet på 1800-talet, när vinlusen i själva verken är en – i hög grad – pågående plågoande runt om i världen i detta nu.
 
Två i hög grad pågående exempel:
 
Central Otago, Sydön, Nya Zeeland.  Central Otago drabbades så sent som 2000-2002 (Alexandra 2002).  Historiskt har denna Nya Zeeländska region varit förskonad vilket har gjort att många odlare faktiskt planterat sina viner på antingen egna rotstockar eller på rotstockar som inte skyddat mot just vinlusen.  Närmare 40% av Otagos vinstockar var oympade så sent som 2007.  Nu 2015 så återfinns vinlusen lite överallt.  COWA (Central Otago Winegrowers Association) skrev i sin ”Annual Report 2015”:  ”It’s been pleasing to note that we are not aware of any further outbreaks of Phylloxera this year.  Phylloxera can now be found in most Central Otago sub-regions and we continue to encourage members to follow the COWA Phylloxera protocol as best code of practice.”
 
Yarra Walley, Victoria, Australien.  Yarra Valley drabbades 2006 då lusen hittades i en vingård (Beavis Vineyard, Coldstream) och sedan dess så har man, trots hårda karantänregler, sett utbrott efter utbrott.  2008 så hade ytterliggare fyra vingårdar drabbats och man införde en phylloxera smittad zon (Phylloxera Infested Zone, PIZ) som omfattade ungefär en tredjedel av vingårdardsarealen.  70% av ”stockarna” bedömdes sent som 2006 vara ”oympat”…  Vinlusen i Yarra är av en typ som bedöms bara spridas via ”människan”.  ”The Phylloxera detected in the Yarra Valley is a very slow-moving ‘Type B biotype’ which only spreads by human or machine contact, so no one is expecting it to move like wildfire as it did in New Zealand or California.”  ”Rutherglen has lived with the same Phylloxera for more than a century and by enforcing strict quarantines, it has vineyards that remain Phylloxera-free.  We are confident that we will be able to control its spread.” – Tony Jordan, President of the Yarra Valley Wine Growers Association.  För övrigt så håller man på att träna upp hundar för att på tidigt stadium kunna spåra infekterade vingårdar…
 
Dessutom så finns det många både enskilda odlingar, hela distrikt och hela regioner som fortfarande är helt befriade från vinlusen.  Australiens South Australia, USAs Washington State, Chile, för att nämna några större områden.  I Washington så är i princip alla stockar oympade som exempel.  Mosels skiffersluttningar, Colares sandbankar, Bollingers ”plättar” (Clos St-Jacques och Chaudes Terres) i Champagne, är andra mindre exempel.

Se även:
vininfo – Vin-jävla-lusen.
vininfo – Myten om dom amerikanska rotstockarna.

Länkar:
New Zeeland Winegrower – Phylloxera in Central Otago.
Herald Sun – Phylloxera found at Yarra Valley vineyard, industry association says not to panic.
Washington State Univ – Rootstock vs Own-rooted./
http://markusmolitor.com
http://drloosen.com/roots/elements-of-quality/

1 kommentar

Filed under Allmänt, Naturvetenskap, Vinodling

Myten om dom amerikanska rotstockarna.

I bok efter bok så står det att man idag ympar på amerikanska rotstockar som ett skydd mot vinlusen (daktulosphaira vitifoliae, phylloxeran).  Då detta budskap är förenklat och delvis felaktigt så följer här en kortare utläggning.
 
För det första så ympar man mestadels på rotstockar som är hybrider, antingen mellan olika amerikanska vinranksarter (exempelvis Vitis berlandieri, Vitis rupestris och/eller Vitis riparia) eller mellan den europeiska vinrankan Vitis vinifera och amerikanska vinranksarter.  I Frankrike används exempelvis ofta hybrider mellan Vitis vinifera och Vitis berlandieri (trots relativt låg phylloxera resistens) av skälet att dessa hybrider visat sig fungera väl i kalkrika (och alkaliska) jordmåner vilket man har på många håll i just Frankrike.  Men det förekommer alltså ympningar också på rena amerikanska rotstockar (exempelvis på Vitis champini eller Vitis rupestris).
 
För det andra så är idag valet av rotstock inte på något sätt begränsat till att hålla vinlusen borta, även om det fortfarande är en viktig faktor.  Valet är snarare en form av kompromiss där mängder med faktorer ingår, exempelvis sjukdomsresistens (phylloxera, nematoder, pierces’s disease, m.fl), tolerans mot torka, kalk, salt etc.  Även växtligheten och hur väl rotstocken förses med nödvändiga näringsämnen spelar stor roll.
 
Detta gör att det inte finns några rotstockar som passar alla utan man väljer rotstockar efter dom förhållanden som råder i vingården (dvs efter parasiter, jordmånens förutsättningar och klimatet).
 
Det finns alltså mängder med rotstockar, varav några kända är:

  • Sélection Oppenheim 4 (SO4) – belanderieri x riparia (phylloxera bra, nematod bra, lerjord bra. Den vanligaste rotstocken i Frankrike, vanlig i Tyskland)
  • 3309 Couderc – riparia x rupestris (phylloxera bra, nematod dålig. Vanlig i Frankrike)
  • Millardet et de Grasset 101-14 – riparia x rupestris (phylloxera bra, lerjord bra. Vanlig i Frankrike, Australien)
  • 161-49 Couderc – riparia x berlandieri (phylloxera bra, nematod dålig. Vanlig i Frankrike)
  • Riparia Gloire de Montpellier (RGM) – riparia (phylloxera bra, nematod, kalk och torka dålig. Vanlig i Frankrike, Bordeaux)
  • Millardet et de Grasset 420A – berlanderi x riparia (phylloxera sådär. Vanlig i Bordeaux, Kalifornien)
  • Fercial – berlanderi x vinifera (phylloxera hyfsad, tålig mot kalk, torka. Vanlig i Frankrike)
  • Millardet et de Grasset 41 B – vinifera (chasselas) x berlandieri (mkt tålig mot kalk, Vanlig i Frankrike, Champagne)
  • AxR1 (ARG1) – vinifera x rupestris (phylloxera dålig. Förr vanlig i Kalifornien)
  • Kober 5 BB – berlandieri x riparia (phylloxera bra, nematod bra, känslig för röta. Vanlig i tyskland)
  • Richter 110 (110R) – berlandieri x rupestris (phylloxera, torka bra, nematod dålig. Vanlig i Sydafrika)
  • Rupestris St George – rupestris (phylloxera bra, nematod dålig. Vanlig i Kalifornien)
  • Ramsey – champinii (phylloxera sådär, neumatod bra. Vanligaste rotstocken i Australien, vanlig i Sydafrika)

Slutligen så finns det ju ställen i världen där vinlusen inte har nått eller där den inte trivs.  Naturligtvis kan man där plantera och låta den europeiska vinrankan stå på sina egna ”ben” (stockar).  Detta gäller stora delar av Sydamerika och Australien, men även på andra ställen (exempelvis Moseldalen) och enskilda vingårdar (exempelvis i Champagne där Bollinger har en plätt oympat).

AxR1 är en omdiskuterad rotstock som länge ansågs som lite av en universell rotstock och som i Kalifornien sågs som den enda rotstock man behövde.  AXR#1 är en hybrid mellan Vitis rupestris och Vitis vinifera och var till en början hyfsat resistent mot vinlusen (phylloxeran).  Efter försök från 1905 så blev AxR1 den rekommenderade rotstocken från 1938.  Runt 1970 så var rotstocken så dominerande att omkring 75% av alla vinplantor i Sonoma/Napa hade AxR1 som rotstock.  1983 upptäcktes dock att vinlusen hade anpassat sig (phylloxera biotyp B) och att dom kaliforniska inte längre var resistenta.  Sedan dess har en omfattande omplantering skett.  Detta olustiga i sammanhanget är att man redan i början på 1900-talet sett problem med AxR1 och resistens mot phylloxeran, exempelvis på Sicilien 1908 och Spanien 1915, så det kanske var lite våghalsigt att storsatsa på en enda rotstock som man gjorde i Kalifornien.  En lustighet i sammanhanget är att phylloxera biotyp B bara verkar skada AxR1, och alltså inte andra rotstockar. [ref 1]

Specifika referenser:
1. Granett et al., Biology and Management of Grape Phylloxera, Annu. Rev. Entomol., 46, 387-412, 2001.
Övriga referenser:
Mullins et al., Biology of the Grapevine, Cambridge University Press, 1992/2007. Robinson, The Oxford Companion to wine, 3rd edition, 2007.

Se även:
Vininfo – vin-jävla-lusen.
Pl@nt Grape – Catalogue of vines grown in France.

2 kommentarer

Filed under Allmänt, Naturvetenskap, Vinodling

Vin-jävla-lusen…

Varning!  Alla som läser om vin stöter på, och har säkert läst om vinlusen (daktulosphaira vitifoliae, fd phylloxera vastatrix), både en och flera gånger.  Här nedan följer en ”utveckling” som innehåller mer än vad dom allra flesta vill veta om det lilla krypet…
 
bugVinlusen – phylloxeran – är ett fantastiskt litet kryp.  Den är en överlevare utan dess like, samtidigt som den är djävulen ”lusifierad”.  Den har satt skräck i vinodlare, jag faktiskt i hela stater, över stora delar av Europa och även i resten av världen. Katastrofen hade mer eller mindre ”bibliska” proportioner…
 
Historisk bakgrund.
 
Det hela började 1863 då dom första noteringarna gjordes av att någonting var ”på gång” på några vinfält i södra Frankrike (Villeneuve-lès-Avignon, Gard). [ref.1]  Utan någon förklaring så hade löven börjat gulna redan på våren och började falla av under sommaren.  Druvproduktionen blev dålig om den nu inte helt uteblev.  Året efter började plantorna att dö, och långsamt började andra närliggande fält att drabbas.  Först att drabbas – av ”torkade löv” sjukdomen – var alltså Gard i Languedoc, men på bara några år så drabbades distrikt för distrikt, region för region, och land för land.  Man letade förklaringar i allt från vädret, jordmånen, till satan och guds vrede.
 
Tar vi bara Frankrike så förstördes över 40% av alla odlingar under en 15 års period fram till mitten av 1870-talet.  I början på 1900 var hela 75% av dom franska vinodlingarna drabbade.  Spanien drabbades 1875, Tyskland 1881, Italien 1879 och Champagne 1890. [ref.2,3,4]
 
Det finns förresten en syndabock utsedd, förutom själva lusen förstås.  Enligt Campbells ”Phylloxera – How wine was saved for the world” så är den skyldiga en Monsieur Borty som ska ha planterat ”smittade” amerikanska vinplantor 1862 i just departementet Gard (byn Roquemaure). [ref.5]  Då det på den här tiden importerades mängder med vinplantor till Europa så kan man ju undra över sannolikheten att det var just Monsieur Borty’s som orsakade epidemin.  Förutom möjligen närheten till Villeneuve-lès-Avignon (km).  Hur som helst så hade Frankrike ändå säkerligen drabbats då man, utifrån phylloxerans spridningsmönster, konstaterat att åtminstone två olika spridningskällor funnits, Gard 1863 och Gironde 1869. [ref.4]
 
Samma år (som det hela började) 1863 upptäcktes ”vårtor” och insekter på undersidan på blad på importerade amerikanska vinrankor i ett växthus i Hammersmith (England) och som senare (1869) identifierades som phylloxera av etomologen J.O. Westwood. [ref.4]  1868 så upptäckte den franska botanisten Jules Émile Planchon på universitetet i Montpellier liknande utväxter på rötter hos döende vinrankor. [ref.2,6,7]  Man noterade också att alla sjuka plantor var ”nerlusade” med små kryp och framlade teorin att sjukdomen berodde på angreppen.  Sjukdomen fick namnet phylloxera vastatrix* och man trodde att man var lösningen på spåret.  Nu gällde det ju bara att kartlägga krypets livscykel och slå till på den svagaste punkten…  Ju mer man studerade krypet desto mer invecklat visade sig problemet dock vara.  Man upptäckte snart att lusen hade mängder med livsformer varav en t.o.m. bar vingar och kunde flyga.
 
* Phylloxera Vastatrix, från grekiskan i betydelse ”torra-löv-förstörare”, phyllo = löv, xera = torr och vastatrix = förstörare.
 
Det visade sig snart att dom häringa ”bladvårtorna” (och vinlössen) beskrivits redan 1856 av en entomologist (Asa Fitch) i New York och att dom troligtvis ”alltid” förekommit på amerikanska vinplantor. [ref.1,6]  1870 så bekräftades Planchons teori av den amerikanska entomologen Chales Valentine Riley (delar vilket publicerades i The American Naturalist 1872), och strax därefter så kom förslaget om ympning på amerikanska rotstockar från två franska vinodlare (Leo Laliman och Gaston Bazille). [ref.2]  (Så brukar det stå även om jag har hittat referenser som antyder att förslaget kom redan 1869.)  Hur som helst så började, efter lyckade försök, det som brukar kallas för ”rekonstruktionen av de franska vinodlingarna” under 1870-1880 talen.  Man stötte initialt på motstånd från det man kallade för ”kemisterna” som förespråkade kemisk bekämpning tillskillnad från ”amerikanisterna” som ju alltså förespråkade ympning. [ref.4]  1886 så konstaterade man att det vara samma kryp som orsakade både angreppen på rötterna på europeiska vinrankor och på bladen på dom amerikanska.  Ympningen blev ju räddningen även om omfattande mängder med kemiska bekämpningsmedel användes ända fram till och med 1950-talet.  Faktiskt så är kemiska bekämpningsmedel fortfarande en viktig del i kampen mot phylloxeran då många av dagens rotstockar bara är delvis motståndskraftiga. (Se artikeln ”Myten om dom amerikanska rotstockarna”.)
 
En lustighet är att Leo Laliman (- en av dom franska vinodlarna som föreslaget ympning) försökte inkasserad den belöning på 320 000 franc som franska staten utlyst till den som hittade en bot/lösning.  Laliman fick nej med motiveringen att han inte botat sjukdomen utan bara stoppat den.  Stackars Laliman blev faktiskt till och med (av vissa) anklagad för att initialt ha orsakat sjukdomen. [ref. 2]
 
Hur som helst så har vi ympningen att tacka för att vi idag fortfarande kan dricka viner gjorda på druvor från den europiska vinrankan.  Miljontals rotstockar importerades från amerikanska kontinenten, framförallt från en uppodlingsstation i Missouri, i slutet på 1800-talet och var alltså det som räddade den europeiska vinindustrin. [ref.7]

Referenser:
1. Riley, On the cause of deterioration…, The American Naturalist, 1872.
2. The Great French Wine Blight, Wine Tidings No. 96, July/August 1986.
3. Mullins et al., Biology of the Grapevine, Cambridge University Press, 1992/2007.
4. Unwin, Wine and the Vine – An Historical Geography of Viticulture and the Wine Trade, Routledge, 1991 (2006).
5. Campbell, Phylloxera – How Wine was Saved for the World, HarperCollins, 2004.
6. Classic Encyclopedia, Phylloxera, http://www.1911encyclopedia.org/Phylloxera, 2008.
7. Robinson, The Oxford Companion to wine, 3rd edition, 2007.

Själva vinlusen då?

Vinlusen – phylloxeran – är alltså en liten gulbrun lus (0.7-1 x 0.5 mm) som livnär sig på rötter och löv av vinrankan.  Namnet är sedan den senaste klassificeringen, då vinlusen blivit flyttad till ett nytt släkte (genus), daktulosphaira vitifoliae.  Tidigare namn är phylloxera vastatrix och phylloxera vitifoliae som båda fortfarande är vanligt förekommande i litteraturen.
 
vinlussystematik
 
Som redan nämnts så har vinlusen en ytterst komplex livscykel som omfattar ett flertal levnadsformer (se bilden nedan).  Förenklat så kan man dela in livscykeln i en rotätningsfas (”radicicole”, som motsvaras av C i bilden) – och en lövätningsfas (”gallicole”, motsvaras av B i bilden).  Båda dessa faser omfattar honor och sk. nymfer (mellanstadium i utvecklingen mellan larv och fullt utvecklad individ som ibland kallas för ”krypare”).  Dessutom så kan det under vissa förutsättningar även utvecklas en bevingad hona (D).
 
vinlusen
Vinlusens livscykel (bild från Ohio State Univ Factsheet – Phylloxera)
 
Vinlössen bildar vårtor (sk gallbildningar, galler) på blad och karaktäristiska svullnader (sk tuberositer och nodositer, också en form av gallbildningar) på rötter.  Svullnaderna, eller kanske snarare knölarna och förtjockningarna, på rötterna skär av försörjningen av näringsämnen och vatten och dödar till sist plantan.  Medan det främst är lövätningsfasen som drabbar dom amerikanska arterna så drabbas den europeiska rankan främst av den dödliga rotätningsfasen.  Det är denna ”angreppsskillnad” som gör att dom amerikanska arterna är mer eller mindre resistenta.
 
galler
Gallbildning på löv, rot, och på ett klänge (ritning från mikroskop).
(bilder från ClipartEtc, Wikipedia och från Cornu/Ordish)
 
Egentligen mer komplicerat då rotätningsfasen även drabbar dom amerikanska vitisarterna men att dessa är mer motståndskraftiga än den europeiska vinrankan (vitis vinifera).  Mekanismerna för detta är flera, bl.a. så bildar flera arter (bl.a. vitis riparia och vitis rupestris) en form av förhårdningar, ett korkliknande lager, runt angreppen som motverkar gallbildningar.  För andra av arterna (exempelvis Vitis Berlandieri) så är det istället vinlusens överlevnadsförmåga som påverkas (kortare livslängd) vilket tyder på att rankan verkar ha förmåga att producera ämnen som är toxiska för lössen.
 
Löv- respektive rotgallbildningarna är ett slags kolonier där lössen livnär sig på vinplantan och förökar sig genom sk partenogenes (asexuell fortplantning, ”jungfrufödsel”).  På något sätt får vinlusen växtceller i angreppszonen att växa till och innesluta vinlössen i en sk gallbildning vilket är en förutsättning för att lössen skall kunna förökas i sådan omfattning att dom blir ett hot.  Tar vi lövätningsfasen (”gallicole”, B), som exempel, så bildas gallerna både på löv, skott och på klängen.  På löven så tillväxer gallerna nedåt tills dom helt innesluter vinlössen och bildar som en vårta.  Det finns öppningar mot den övre lövytan som möjliggör för ”krypare” (en av lusens former) att ta sig ut och starta nya kolonier.  Rotätningsfasens (”radicicole”, C) galler kallas för tuberositer och nodositer, och motsvarar knölar (förstorade växtceller) och förtjockningar.  Även här är en levnadsformerna sk ”krypare” som kan sprida sig till andra plantor.
 
En annan av lössens levnadsformer, som inte alltid förekommer, är en vingbärande lus (D) vars enda uppgift verkar vara att flyga till närmaste stock och lägga ägg.  Ägg som kläcks till hanar och honor som parar sig och därefter lägger övervintrande ägg.  Obs! att detta är dom enda sexuella formerna och att honerna annars alltså kan lägga ägg och fortplanta sig utan föregående parning.  Den vinbärande lusen är ovanlig i Australien, dessutom steril, vilket är en avgörande orsak att lusen inte sprider sig på samma sätt som i Europa och Nordamerika.
 
Referenser:
Granett et al., Biolog and Management of Grape Phylloxera, Annu. Rev. Entomol., 56, 387-412, 2001.
Mullins et al., Biology of the Grapevine, Cambridge University Press, 1992/2007.

vinehealth.com.au – Phylloxera

Se även:
vininfo – Vinlusen inte bara historia.

Textmaterialet ovan har utgjort underlaget till svenska Wikipedias artikel om vinlusen.  Ett material som lades ut på Wikipedia av undertecknad den 27 januari 2016.

Redigerades 2016-07-05, Lars Jonsson.

3 kommentarer

Filed under Allmänt, Naturvetenskap, Vinodling