Category Archives: Vinodling

Vattenbrist och skrumpnande druvor…

Kanske ingen som vill läsa det här men undertecknad som läst biologi tycker i alla fall att det är intressant.  Grapegrower & Winemaker publicerade i april 2016 en artikel om ämnet skrivet av Dr Mark Greenspan på konsultföretaget Advanced Viticulture.

verasion

De mognande druvorna har under tiden från fruktsättning två sätt med vilket de tillförs vatten.  Det ena sättet är genom rankan och dess ledningsvävnad (xylem) som, genom det undertryck som avdunstningen skapar, transporterar vatten och mineraler från rotsystem upp i plantan och till frukten.  Det andra sättet är genom bladen och dess vävnadssytem (floem) som istället transporterar vatten, socker och näringsämnen, alltså produkter från fotosyntesen, från bladen vidare till frukten.  När de lösta ämnena transporteras in i cellerna (i floemet) så tvingar det osmotiska trycket (potentialen) även in extracellulärt vatten vilket skapar ett tryck i början på kejan (dvs i cellerna vid bladen).  I slutet på kedjan, dvs i själv frukten, så transporteras (lossas) de lösta ämnen ut i det extracelulära utrymmet tillsammans med vatten.  Detta, uppfyllnad av cellerna i början på kedjan och tömning av desamma i slutet, skapar en tryckskillnad som ger ett kontinuerligt flöde av vatten och näringsämnen från blad till frukt som är mer oberoende av avdunstningen.

Skrumpningen då?

Under hela tiden från fruktsättning, över mogning, till skörd så avdunstar (transpirerar) vatten från druvorna.  Fylls inte vatten på så skrumpnar druvorna.  Man har länge känt till att brist på vatten leder till skrumpning och att druvorna, konstigt nog, är mindre känsliga och skrumpnar i mindre omfattning efter början på mogningen (verasion, färgsättningen) än före.  Denna skillnad i känslighet kan delvis förklaras med dom två olika sättet med vilket vatten och näringsämnen transporteras.  Xylemet är helt beroende av avdunstningen och brist på vatten kan t.o.m. leda till att vatten rinner ”baklänges”, tillskillnad från floemet vars transport mer styrs av fotosyntesen.  Dessutom så börjar floemet transportera vatten (och näringsämnen) först efter början på mogningen och är då även den huvudsakliga källan för vatten.  Sedan är också avdunstningen av vatten förhållandevis högre i dom mindre bären innan mogningen då ytan är högre i förhållande till fruktmassan.
 
Så druvorna är känsligare för uttorkning och skrumpning innan början på mognaden än efter.  Skillnaden beror dels på att vatten huvudsakligen transporteras på två olika sätt och på skillnad i avdunstning (transpirering).

[ ”Why do grape berries shrivel?”, Grapegrower & Winemaker, April 2016 – Issue 627. ]

Se även:
vininfo – Vatten och mineralämnen.

Lämna en kommentar

Filed under Allmänt, Vinodling

Ockulta biodynamiken.

Uppsnyggad text jag skrev för 10 år sedan som är lika aktuell nu som då.  Jag har själv – texten till trots – inget emot biodynamiska livsmedel, och inte heller när det gäller viner, tvärtom faktiskt…  I den mån att dessa viner är bra, eller till och med bättre än sina ekologiska jämlikar, så tillskriver jag det mer hängivenhet och hårt arbete, än några som helst ockulta inslag.

preparation_500
 [bilden är fri att använda under licensen ”Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic”]

Biodynamisk odling är inte detsamma som ekologisk odling.  Medan ekologisk odling är en uppodling där man förvaltar ett ekosystem och inte tillför konstgjorda ämnen (handelsgödsel, bekämpningsmedel, etc) så tar biodamisk odling den ekologiska utanför en gräns av beprövad vetenskap och in i det mer ockulta…

Biodynamisk odling är baserad på en rad seminarier om jordbruk av antroposofins grundare, tillika ”kvacksalvaren”, Rudolf Steiner (1861-1925).  Seminarierna är från den veckolånga lantbrukskurs som Steiner höll 1924 (strax före sin död) i Koberwitz (Polen) och som omfattande åtta föredrag och fyra frågelektioner.  Beteckningen biodynamisk odling användes inte av Steiner utan infördes senare av några kursdeltagare.  Rudolf Steiner grundade även den omdiskuterade Waldorfpedagogiken.  Tja, det finns faktiskt även Antroposofisk homeopatisk medicin.

Ur Nationalencyclopedin:  ”Biodynamisk odling, form av alternativ odling, där man avstår från fabrikstillverkade, lättlösliga gödselmedel och kemiska bekämpningsmedel samt sätter särskild tilltro till ”kosmiska inflytanden”, bl.a. vid framställning av komposter, vartill s.k. biodynamiska preparat utnyttjas.

De biodynamiska preparaten, som nämns i texten ovan från Nationalencyclopedin, är lite av kärnan i biodynamiskt lantbruk och ska tillföra ”kosmiska krafter” till jord och växter.  Man skall faktiskt t.o.m. kunna styra inverkan av både ”jordiska och kosmiska” krafter med hjälp av dessa preparat.  Åtta olika preparat, två fält- och sex kompostpreparat finns och utgör alltså kärnan i Biodynamisk odling.  Dessa tillverkas av kvarts, kogödsel och olika växter med hjälp av djurorgan.

Några exempel på dessa preparat.

  • Fältpreparat (beteckning 500) framställs av kogödsel genom att fylla det i kohorn, gräva ned det i marken (40-60 cm) och låta det förmultna under vintern.  Preparatet utrörs sedan i ljummet vatten under en timme under virvelbildning varvid omrörningsriktningen växlas ca varannan minut.  Per hektar åkermark används cirka fyra kohornfyllningar.  Detta preparat skall enligt Steiner skapa en bördig jord med kraftig växtlighet som följd.
  • Kompostpreparat (beteckning 505) framställs genom att småhackade barkbitar av ek läggs i en skalle från något husdjur, omges av torv och grävs ned i marken på hösten på ett ställe där mycket regnvatten rinner förbi.  Ett till tre gram av preparatet tillsätts stallgödsel genom att placera det i gödselhögen i ca 50 cm djupa hål med två meters avstånd.  Genom preparatet tillförs gödseln (och senare jorden) kalcium i idealisk form och kalciumchockverkningar undviks.
  • Tre av preparat i samverkan, rölleka (beteckning 502), kamomill (beteckning 503) och brännässla (beteckning 505) möjliggör en hemlig alkemi i komposthögar, så att kalium och kalcium omvandlas till kväve.  [Obs! att kalium och kalcium är grundämnen och inte kan omvandlas till ett annan grundämne – det skulle möjligtvis vara i en ny sorts kärnreaktor…]

Förutom dessa preparat så omfattar biodynamiken massa svammel om kosmiska inflytande hit och dit.  Man kan säga att biodynamik är en sorts astrologi med inriktning mot jordbruk.  Lite som gamla bondepraktikan.

Nedan följer några uttdrag direkt ifrån Steiners lektioner för illustration:

Silicon opens up the being of plant to the expanses of the Universe, it awakens the plant’s senses, so that it absorbs the formative forces bestowed by the distant planets, Mars, Jupiter and Saturn. From sphere of Moon, Venus and Mercury on the other hand, the plant absorbs only that which makes it capable of reproducing itself. flows through them.
 
If we burn wood taken from a tree which has been planted without an understanding of the cosmic rhythms we do not get such a healthy heat as from wood taken from a tree which has been planted with right understanding.
 
The cow has horns in order to reflect inwards the astral and etheric formative forces, which then penetrate right into the metabolic system so that increased activity in the digestive organism arises by reason of this radiation from horns and hoofs…
 
Take for example the flesh of fruit – an apple or a plum – which we can break off and eat; all this is due to the workings from the distant planets.
 
I have been speaking of it all the time, namely, in speaking of yarrow, camomile and stinging nettle.  For there is a hidden alchemy in the organic process.  This hidden alchemy really transmutes the potash, for example, into nitrogen, provided only that the potash is working properly in the organic process.  Nay more, it even transforms into nitrogen the limestone, the chalky nature, if it is working rightly.
 
Det positiva med biodynamisk odling är det ekologiska inslaget, resten är ingenting annat än rena rama rappakaljan…
 
Många världsledande producenter är antingen ekologiska eller biodynamiska.  Exempel på biodynamiska producenter som gör ”gudomliga” viner är Domaine Zind Humbrecht, Domiane Weinbach och Marcel Deiss (Alsace), Domaine Huet och Nicolas Joly (Loire), Beaux Freres (Oregon), Château Beaucastel (Rhône), Alvaro Palacios (Priorat), Felton Road (Central Otago), Henschke (Eden Valley), Cullen (Margaret River), för att nämna några…
 
Se även:
Öhmans Mat & Vin – Biodynamik är vidskepelse.
Rudolf Steiner Archive – The Agriculture Course.
Systembolaget – Biodynamiskt vin.
Wall Street Journal – Biodynamics: Natural Wonder or Just a Horn of Manure?
Wine Economist – Biodynamics: The DooDoo VooDoo Yoga Effect.
Youtube – ”Biodynamic” farming: Steiner nonsense from the BBC.
Youtube – Richard Smart and Monty Waldin.

 
Richard Smart, ”flying winemaker”:  ”My approach to viticulture is essentially based on conventional science, and not emotional ‘black magic’.”  ”I believe that organic/biodynamic producers considerably overstate the benefits of their approach to wine quality, consumers’ health and the environment.  I believe that consumers, producers and the environment are protected from malpractice by strict laws and testing using international protocols which are science-based.
[jancisrobinson.com – Waldin v Smart on organics/biodynamics.]
 

Lämna en kommentar

Filed under Allmänt, Vinodling

Vatten och mineralÄMNEN…

Transport av vatten till (i) vinplantan/vinrankan?
 
Det fungerar ungefär som när vi suger upp vatten med ett sugrör.  Vatten transporteras nämligen i ett rörsystem, s.k. xylem, som är uppbyggda av specialiserade döda och tomma celler.  Detta rörsystem är synligt som ”ved” i stammar och som ”nerver” i blad.  Vattnet transporteras som en följd av att bladen förlorar vatten när deras klyvöppningar är öppna.  Det uppstår en brist som yttrar sig som ett undertryck, ett ”sug”, i bladets rörsystem.  Detta leder till en transport av vatten från rötterna där trycket är högt, genom stammen, till bladen där trycket är lågt.  Trycket sjunker därmed i rötterna som i sin tur gör att dessa ”suger” upp vatten från marken.  Vattentransporten är en fysikalisk process som drivs av avdunstning och tryckskillnader.   Mängden vatten som förbrukas bestäms av plantans sammanlagda bladyta, dess eventuella frukt, samt av klimat och väderförhållanden, d.v.s. av temperatur och vindhastighet.
 
Transport av näringsämnen då?
 
Vinplantan/vinrankan kan inte ta upp mineral som finns i jorden (jordmånen) annat än som enskilda joner, dvs som mineralämnen såsom NH4+, K+, Ca2+, Mg2+, Na+,NO3-, HSO4- och H2PO4-.   Detta görs genom att rötterna/växten lämnar ifrån sig andra joner främst väte (H+), vätekarbonat (HCO3-) och hydroxidjoner (OH-) till marken som utbyte.  Själva mineralsalterna, mineralerna, eller för den delen bergarterna, kan inte tas upp av plantan.  I den mån att vinplantan, druvorna och till slut vinet, påverkas av jordmånen och dess mineraler så är det alltså genom dom joner (mineralämnen) som rotsystemen tar ta upp.  I druvor (och vin) återfinns dessa ofta som salter med organiska syror (exempelvis vinsyra).
 
Jordmånens påverkan på arom och smak är helt enkelt att förse vinstocken/vinrankan med dom förutsättningar (förhållanden, vatten, näringsämnen, etc) som den behöver för att växa och må bra.  Det finns i dagsläget inte ett enda aromämne som man lyckats visa härrör direkt från jordmånen, utan dessa tillverkas av plantan självt från organiskkemiska molekyler som härrör från självaste fotosyntesen.  Sedan är det ju naturligtvis klart att brister på något mineralämne eller variationer i klimat, etc, ändå påverkar hur vinrankan mår och i slutändan även dess produktion av aromämnen.
 
image
 
Mineralitet?
 
När man pratar om mineralitet i vin så är används uttrycket helt enkelt som ett samlingsbegrepp över aromer/smaker som man associeras med mineral och jordmån, såsom petroleum, jordighet, skiffer, stendam, etc.  Det finns liksom varken petroleum, skiffer, eller stendam i vare sig druvor eller vin.  Lika lite som det finns stall i ett vin som är stalligt.
 
  –   –   –   –   –   –
 
Nobody has been objectively able to show any links between the soil mineral composition and the flavour or fragrance of the wines”, ”Those who claim to have shown these links are not scientifically reliable
– prof. Jean-Claude Davidian, Ecole Nationlale Supérieure Agronomique, Montpellier.

All flavour compounds are synthesized in the vine, made from organic molecules derived from photosynthesis ultimately, and inorganic ions taken up from the soil
– Richard Smart (”flying winemaker”).

The minerals in wine are nutrient elements – typically metallic cations – and only distantly related to vineyard geological minerals, which are complex crystalline compounds.  The mineral nutrients in wine normally have minuscule concentrations and they lack flavour anyway.  Although attempts to explain the perception of minerality involve allusions to geological materials, these are irrelevant to its origin.  Whatever minerality is, it cannot literally be the taste of minerals in the vineyard rocks and soils.
– Alex Maltman, Institute of Geography and Earth Sciences, Aberystwyth University, Aberystwyth, Wales.
 
Hög, markerad syra och ”behärskad frukt” förstärker en stram, torr och uttorkande upplevelse som kan associeras med en mineralkänsla.  Viner av denna typ låter också de i druvorna naturligt förekommande svavelföreningarna framträda tydligare.  Druvor från magra jordar är också fattiga på näringsämnen nödvändiga för jästens överlevnad.  I brist på lättillgänglig näring ger sig jästen på aminosyror som den bryter ner vilket resulterar i än mer svavelföreningar.  En del av dessa går under beteckningen merkaptaner och kan i högre koncentrationer lukta som ruttna ägg och sulfit men i mindre mängder ge en diskret ”rökig” karaktär.  Dessa föreningar förekommer också framförallt i vad som kallas reduktiv vinmakning, det vill säga med mycket lite kontakt med syre.
– Anders Öhman, Öhmans Mat & Vin (länk nedan).
 
  –   –   –   –   –   –
 
Se mer:
enologyinternational.com – Minerality (PDF)
decanter.com – Minerality in wine what does it mean to you?
Öhmans Mat & Vin – Det finns ingen ”mineralitet” i vin.
Sally Easton MW – Describing minerality.
 
Samt:
Alex Maltman, ”Minerality in wine: a geological perspective”, Journal of Wine Research, Volume 24, Issue 3, 2013.

1 kommentar

Filed under Allmänt, Jordmån, Naturvetenskap, Vinodling

Vinlusen inte bara historia…

Ofta så får man intrycket att vinlusen är ett historiskt problem helt förknippat med den förstörelse som lilla ”kräket” orsakade när den drog fram i Europa under slutet på 1800-talet, när vinlusen i själva verken är en – i hög grad – pågående plågoande runt om i världen i detta nu.
 
Två i hög grad pågående exempel:
 
Central Otago, Sydön, Nya Zeeland.  Central Otago drabbades så sent som 2000-2002 (Alexandra 2002).  Historiskt har denna Nya Zeeländska region varit förskonad vilket har gjort att många odlare faktiskt planterat sina viner på antingen egna rotstockar eller på rotstockar som inte skyddat mot just vinlusen.  Närmare 40% av Otagos vinstockar var oympade så sent som 2007.  Nu 2015 så återfinns vinlusen lite överallt.  COWA (Central Otago Winegrowers Association) skrev i sin ”Annual Report 2015”:  ”It’s been pleasing to note that we are not aware of any further outbreaks of Phylloxera this year.  Phylloxera can now be found in most Central Otago sub-regions and we continue to encourage members to follow the COWA Phylloxera protocol as best code of practice.”
 
Yarra Walley, Victoria, Australien.  Yarra Valley drabbades 2006 då lusen hittades i en vingård (Beavis Vineyard, Coldstream) och sedan dess så har man, trots hårda karantänregler, sett utbrott efter utbrott.  2008 så hade ytterliggare fyra vingårdar drabbats och man införde en phylloxera smittad zon (Phylloxera Infested Zone, PIZ) som omfattade ungefär en tredjedel av vingårdardsarealen.  70% av ”stockarna” bedömdes sent som 2006 vara ”oympat”…  Vinlusen i Yarra är av en typ som bedöms bara spridas via ”människan”.  ”The Phylloxera detected in the Yarra Valley is a very slow-moving ‘Type B biotype’ which only spreads by human or machine contact, so no one is expecting it to move like wildfire as it did in New Zealand or California.”  ”Rutherglen has lived with the same Phylloxera for more than a century and by enforcing strict quarantines, it has vineyards that remain Phylloxera-free.  We are confident that we will be able to control its spread.” – Tony Jordan, President of the Yarra Valley Wine Growers Association.  För övrigt så håller man på att träna upp hundar för att på tidigt stadium kunna spåra infekterade vingårdar…
 
Dessutom så finns det många både enskilda odlingar, hela distrikt och hela regioner som fortfarande är helt befriade från vinlusen.  Australiens South Australia, USAs Washington State, Chile, för att nämna några större områden.  I Washington så är i princip alla stockar oympade som exempel.  Mosels skiffersluttningar, Colares sandbankar, Bollingers ”plättar” (Clos St-Jacques och Chaudes Terres) i Champagne, är andra mindre exempel.

Se även:
vininfo – Vin-jävla-lusen.
vininfo – Myten om dom amerikanska rotstockarna.

Länkar:
New Zeeland Winegrower – Phylloxera in Central Otago.
Herald Sun – Phylloxera found at Yarra Valley vineyard, industry association says not to panic.
Washington State Univ – Rootstock vs Own-rooted./
http://markusmolitor.com
http://drloosen.com/roots/elements-of-quality/

1 kommentar

Filed under Allmänt, Naturvetenskap, Vinodling

Myten om dom amerikanska rotstockarna.

I bok efter bok så står det att man idag ympar på amerikanska rotstockar som ett skydd mot vinlusen (daktulosphaira vitifoliae, phylloxeran).  Då detta budskap är förenklat och delvis felaktigt så följer här en kortare utläggning.
 
För det första så ympar man mestadels på rotstockar som är hybrider, antingen mellan olika amerikanska vinranksarter (exempelvis Vitis berlandieri, Vitis rupestris och/eller Vitis riparia) eller mellan den europeiska vinrankan Vitis vinifera och amerikanska vinranksarter.  I Frankrike används exempelvis ofta hybrider mellan Vitis vinifera och Vitis berlandieri (trots relativt låg phylloxera resistens) av skälet att dessa hybrider visat sig fungera väl i kalkrika (och alkaliska) jordmåner vilket man har på många håll i just Frankrike.  Men det förekommer alltså ympningar också på rena amerikanska rotstockar (exempelvis på Vitis champini eller Vitis rupestris).
 
För det andra så är idag valet av rotstock inte på något sätt begränsat till att hålla vinlusen borta, även om det fortfarande är en viktig faktor.  Valet är snarare en form av kompromiss där mängder med faktorer ingår, exempelvis sjukdomsresistens (phylloxera, nematoder, pierces’s disease, m.fl), tolerans mot torka, kalk, salt etc.  Även växtligheten och hur väl rotstocken förses med nödvändiga näringsämnen spelar stor roll.
 
Detta gör att det inte finns några rotstockar som passar alla utan man väljer rotstockar efter dom förhållanden som råder i vingården (dvs efter parasiter, jordmånens förutsättningar och klimatet).
 
Det finns alltså mängder med rotstockar, varav några kända är:

  • Sélection Oppenheim 4 (SO4) – belanderieri x riparia (phylloxera bra, nematod bra, lerjord bra. Den vanligaste rotstocken i Frankrike, vanlig i Tyskland)
  • 3309 Couderc – riparia x rupestris (phylloxera bra, nematod dålig. Vanlig i Frankrike)
  • Millardet et de Grasset 101-14 – riparia x rupestris (phylloxera bra, lerjord bra. Vanlig i Frankrike, Australien)
  • 161-49 Couderc – riparia x berlandieri (phylloxera bra, nematod dålig. Vanlig i Frankrike)
  • Riparia Gloire de Montpellier (RGM) – riparia (phylloxera bra, nematod, kalk och torka dålig. Vanlig i Frankrike, Bordeaux)
  • Millardet et de Grasset 420A – berlanderi x riparia (phylloxera sådär. Vanlig i Bordeaux, Kalifornien)
  • Fercial – berlanderi x vinifera (phylloxera hyfsad, tålig mot kalk, torka. Vanlig i Frankrike)
  • Millardet et de Grasset 41 B – vinifera (chasselas) x berlandieri (mkt tålig mot kalk, Vanlig i Frankrike, Champagne)
  • AxR1 (ARG1) – vinifera x rupestris (phylloxera dålig. Förr vanlig i Kalifornien)
  • Kober 5 BB – berlandieri x riparia (phylloxera bra, nematod bra, känslig för röta. Vanlig i tyskland)
  • Richter 110 (110R) – berlandieri x rupestris (phylloxera, torka bra, nematod dålig. Vanlig i Sydafrika)
  • Rupestris St George – rupestris (phylloxera bra, nematod dålig. Vanlig i Kalifornien)
  • Ramsey – champinii (phylloxera sådär, neumatod bra. Vanligaste rotstocken i Australien, vanlig i Sydafrika)

Slutligen så finns det ju ställen i världen där vinlusen inte har nått eller där den inte trivs.  Naturligtvis kan man där plantera och låta den europeiska vinrankan stå på sina egna ”ben” (stockar).  Detta gäller stora delar av Sydamerika och Australien, men även på andra ställen (exempelvis Moseldalen) och enskilda vingårdar (exempelvis i Champagne där Bollinger har en plätt oympat).

AxR1 är en omdiskuterad rotstock som länge ansågs som lite av en universell rotstock och som i Kalifornien sågs som den enda rotstock man behövde.  AXR#1 är en hybrid mellan Vitis rupestris och Vitis vinifera och var till en början hyfsat resistent mot vinlusen (phylloxeran).  Efter försök från 1905 så blev AxR1 den rekommenderade rotstocken från 1938.  Runt 1970 så var rotstocken så dominerande att omkring 75% av alla vinplantor i Sonoma/Napa hade AxR1 som rotstock.  1983 upptäcktes dock att vinlusen hade anpassat sig (phylloxera biotyp B) och att dom kaliforniska inte längre var resistenta.  Sedan dess har en omfattande omplantering skett.  Detta olustiga i sammanhanget är att man redan i början på 1900-talet sett problem med AxR1 och resistens mot phylloxeran, exempelvis på Sicilien 1908 och Spanien 1915, så det kanske var lite våghalsigt att storsatsa på en enda rotstock som man gjorde i Kalifornien.  En lustighet i sammanhanget är att phylloxera biotyp B bara verkar skada AxR1, och alltså inte andra rotstockar. [ref 1]

Specifika referenser:
1. Granett et al., Biology and Management of Grape Phylloxera, Annu. Rev. Entomol., 46, 387-412, 2001.
Övriga referenser:
Mullins et al., Biology of the Grapevine, Cambridge University Press, 1992/2007. Robinson, The Oxford Companion to wine, 3rd edition, 2007.

Se även:
Vininfo – vin-jävla-lusen.
Pl@nt Grape – Catalogue of vines grown in France.

2 kommentarer

Filed under Allmänt, Naturvetenskap, Vinodling

Vin-jävla-lusen…

Varning!  Alla som läser om vin stöter på, och har säkert läst om vinlusen (daktulosphaira vitifoliae, fd phylloxera vastatrix), både en och flera gånger.  Här nedan följer en ”utveckling” som innehåller mer än vad dom allra flesta vill veta om det lilla krypet…
 
bugVinlusen – phylloxeran – är ett fantastiskt litet kryp.  Den är en överlevare utan dess like, samtidigt som den är djävulen ”lusifierad”.  Den har satt skräck i vinodlare, jag faktiskt i hela stater, över stora delar av Europa och även i resten av världen. Katastrofen hade mer eller mindre ”bibliska” proportioner…
 
Historisk bakgrund.
 
Det hela började 1863 då dom första noteringarna gjordes av att någonting var ”på gång” på några vinfält i södra Frankrike (Villeneuve-lès-Avignon, Gard). [ref.1]  Utan någon förklaring så hade löven börjat gulna redan på våren och började falla av under sommaren.  Druvproduktionen blev dålig om den nu inte helt uteblev.  Året efter började plantorna att dö, och långsamt började andra närliggande fält att drabbas.  Först att drabbas – av ”torkade löv” sjukdomen – var alltså Gard i Languedoc, men på bara några år så drabbades distrikt för distrikt, region för region, och land för land.  Man letade förklaringar i allt från vädret, jordmånen, till satan och guds vrede.
 
Tar vi bara Frankrike så förstördes över 40% av alla odlingar under en 15 års period fram till mitten av 1870-talet.  I början på 1900 var hela 75% av dom franska vinodlingarna drabbade.  Spanien drabbades 1875, Tyskland 1881, Italien 1879 och Champagne 1890. [ref.2,3,4]
 
Det finns förresten en syndabock utsedd, förutom själva lusen förstås.  Enligt Campbells ”Phylloxera – How wine was saved for the world” så är den skyldiga en Monsieur Borty som ska ha planterat ”smittade” amerikanska vinplantor 1862 i just departementet Gard (byn Roquemaure). [ref.5]  Då det på den här tiden importerades mängder med vinplantor till Europa så kan man ju undra över sannolikheten att det var just Monsieur Borty’s som orsakade epidemin.  Förutom möjligen närheten till Villeneuve-lès-Avignon (km).  Hur som helst så hade Frankrike ändå säkerligen drabbats då man, utifrån phylloxerans spridningsmönster, konstaterat att åtminstone två olika spridningskällor funnits, Gard 1863 och Gironde 1869. [ref.4]
 
Samma år (som det hela började) 1863 upptäcktes ”vårtor” och insekter på undersidan på blad på importerade amerikanska vinrankor i ett växthus i Hammersmith (England) och som senare (1869) identifierades som phylloxera av etomologen J.O. Westwood. [ref.4]  1868 så upptäckte den franska botanisten Jules Émile Planchon på universitetet i Montpellier liknande utväxter på rötter hos döende vinrankor. [ref.2,6,7]  Man noterade också att alla sjuka plantor var ”nerlusade” med små kryp och framlade teorin att sjukdomen berodde på angreppen.  Sjukdomen fick namnet phylloxera vastatrix* och man trodde att man var lösningen på spåret.  Nu gällde det ju bara att kartlägga krypets livscykel och slå till på den svagaste punkten…  Ju mer man studerade krypet desto mer invecklat visade sig problemet dock vara.  Man upptäckte snart att lusen hade mängder med livsformer varav en t.o.m. bar vingar och kunde flyga.
 
* Phylloxera Vastatrix, från grekiskan i betydelse ”torra-löv-förstörare”, phyllo = löv, xera = torr och vastatrix = förstörare.
 
Det visade sig snart att dom häringa ”bladvårtorna” (och vinlössen) beskrivits redan 1856 av en entomologist (Asa Fitch) i New York och att dom troligtvis ”alltid” förekommit på amerikanska vinplantor. [ref.1,6]  1870 så bekräftades Planchons teori av den amerikanska entomologen Chales Valentine Riley (delar vilket publicerades i The American Naturalist 1872), och strax därefter så kom förslaget om ympning på amerikanska rotstockar från två franska vinodlare (Leo Laliman och Gaston Bazille). [ref.2]  (Så brukar det stå även om jag har hittat referenser som antyder att förslaget kom redan 1869.)  Hur som helst så började, efter lyckade försök, det som brukar kallas för ”rekonstruktionen av de franska vinodlingarna” under 1870-1880 talen.  Man stötte initialt på motstånd från det man kallade för ”kemisterna” som förespråkade kemisk bekämpning tillskillnad från ”amerikanisterna” som ju alltså förespråkade ympning. [ref.4]  1886 så konstaterade man att det vara samma kryp som orsakade både angreppen på rötterna på europeiska vinrankor och på bladen på dom amerikanska.  Ympningen blev ju räddningen även om omfattande mängder med kemiska bekämpningsmedel användes ända fram till och med 1950-talet.  Faktiskt så är kemiska bekämpningsmedel fortfarande en viktig del i kampen mot phylloxeran då många av dagens rotstockar bara är delvis motståndskraftiga. (Se artikeln ”Myten om dom amerikanska rotstockarna”.)
 
En lustighet är att Leo Laliman (- en av dom franska vinodlarna som föreslaget ympning) försökte inkasserad den belöning på 320 000 franc som franska staten utlyst till den som hittade en bot/lösning.  Laliman fick nej med motiveringen att han inte botat sjukdomen utan bara stoppat den.  Stackars Laliman blev faktiskt till och med (av vissa) anklagad för att initialt ha orsakat sjukdomen. [ref. 2]
 
Hur som helst så har vi ympningen att tacka för att vi idag fortfarande kan dricka viner gjorda på druvor från den europiska vinrankan.  Miljontals rotstockar importerades från amerikanska kontinenten, framförallt från en uppodlingsstation i Missouri, i slutet på 1800-talet och var alltså det som räddade den europeiska vinindustrin. [ref.7]

Referenser:
1. Riley, On the cause of deterioration…, The American Naturalist, 1872.
2. The Great French Wine Blight, Wine Tidings No. 96, July/August 1986.
3. Mullins et al., Biology of the Grapevine, Cambridge University Press, 1992/2007.
4. Unwin, Wine and the Vine – An Historical Geography of Viticulture and the Wine Trade, Routledge, 1991 (2006).
5. Campbell, Phylloxera – How Wine was Saved for the World, HarperCollins, 2004.
6. Classic Encyclopedia, Phylloxera, http://www.1911encyclopedia.org/Phylloxera, 2008.
7. Robinson, The Oxford Companion to wine, 3rd edition, 2007.

Själva vinlusen då?

Vinlusen – phylloxeran – är alltså en liten gulbrun lus (0.7-1 x 0.5 mm) som livnär sig på rötter och löv av vinrankan.  Namnet är sedan den senaste klassificeringen, då vinlusen blivit flyttad till ett nytt släkte (genus), daktulosphaira vitifoliae.  Tidigare namn är phylloxera vastatrix och phylloxera vitifoliae som båda fortfarande är vanligt förekommande i litteraturen.
 
vinlussystematik
 
Som redan nämnts så har vinlusen en ytterst komplex livscykel som omfattar ett flertal levnadsformer (se bilden nedan).  Förenklat så kan man dela in livscykeln i en rotätningsfas (”radicicole”, som motsvaras av C i bilden) – och en lövätningsfas (”gallicole”, motsvaras av B i bilden).  Båda dessa faser omfattar honor och sk. nymfer (mellanstadium i utvecklingen mellan larv och fullt utvecklad individ som ibland kallas för ”krypare”).  Dessutom så kan det under vissa förutsättningar även utvecklas en bevingad hona (D).
 
vinlusen
Vinlusens livscykel (bild från Ohio State Univ Factsheet – Phylloxera)
 
Vinlössen bildar vårtor (sk gallbildningar, galler) på blad och karaktäristiska svullnader (sk tuberositer och nodositer, också en form av gallbildningar) på rötter.  Svullnaderna, eller kanske snarare knölarna och förtjockningarna, på rötterna skär av försörjningen av näringsämnen och vatten och dödar till sist plantan.  Medan det främst är lövätningsfasen som drabbar dom amerikanska arterna så drabbas den europeiska rankan främst av den dödliga rotätningsfasen.  Det är denna ”angreppsskillnad” som gör att dom amerikanska arterna är mer eller mindre resistenta.
 
galler
Gallbildning på löv, rot, och på ett klänge (ritning från mikroskop).
(bilder från ClipartEtc, Wikipedia och från Cornu/Ordish)
 
Egentligen mer komplicerat då rotätningsfasen även drabbar dom amerikanska vitisarterna men att dessa är mer motståndskraftiga än den europeiska vinrankan (vitis vinifera).  Mekanismerna för detta är flera, bl.a. så bildar flera arter (bl.a. vitis riparia och vitis rupestris) en form av förhårdningar, ett korkliknande lager, runt angreppen som motverkar gallbildningar.  För andra av arterna (exempelvis Vitis Berlandieri) så är det istället vinlusens överlevnadsförmåga som påverkas (kortare livslängd) vilket tyder på att rankan verkar ha förmåga att producera ämnen som är toxiska för lössen.
 
Löv- respektive rotgallbildningarna är ett slags kolonier där lössen livnär sig på vinplantan och förökar sig genom sk partenogenes (asexuell fortplantning, ”jungfrufödsel”).  På något sätt får vinlusen växtceller i angreppszonen att växa till och innesluta vinlössen i en sk gallbildning vilket är en förutsättning för att lössen skall kunna förökas i sådan omfattning att dom blir ett hot.  Tar vi lövätningsfasen (”gallicole”, B), som exempel, så bildas gallerna både på löv, skott och på klängen.  På löven så tillväxer gallerna nedåt tills dom helt innesluter vinlössen och bildar som en vårta.  Det finns öppningar mot den övre lövytan som möjliggör för ”krypare” (en av lusens former) att ta sig ut och starta nya kolonier.  Rotätningsfasens (”radicicole”, C) galler kallas för tuberositer och nodositer, och motsvarar knölar (förstorade växtceller) och förtjockningar.  Även här är en levnadsformerna sk ”krypare” som kan sprida sig till andra plantor.
 
En annan av lössens levnadsformer, som inte alltid förekommer, är en vingbärande lus (D) vars enda uppgift verkar vara att flyga till närmaste stock och lägga ägg.  Ägg som kläcks till hanar och honor som parar sig och därefter lägger övervintrande ägg.  Obs! att detta är dom enda sexuella formerna och att honerna annars alltså kan lägga ägg och fortplanta sig utan föregående parning.  Den vinbärande lusen är ovanlig i Australien, dessutom steril, vilket är en avgörande orsak att lusen inte sprider sig på samma sätt som i Europa och Nordamerika.
 
Referenser:
Granett et al., Biolog and Management of Grape Phylloxera, Annu. Rev. Entomol., 56, 387-412, 2001.
Mullins et al., Biology of the Grapevine, Cambridge University Press, 1992/2007.

vinehealth.com.au – Phylloxera

Se även:
vininfo – Vinlusen inte bara historia.

Textmaterialet ovan har utgjort underlaget till svenska Wikipedias artikel om vinlusen.  Ett material som lades ut på Wikipedia av undertecknad den 27 januari 2016.

Redigerades 2016-07-05, Lars Jonsson.

3 kommentarer

Filed under Allmänt, Naturvetenskap, Vinodling