Franska vinlagen – ett exempel.

Vinlagarna i Europa är både ett verktyg för att skydda ursprungsbeteckningar och typicitet och för att utveckla desamma.  Ett solklart exempel på utveckling är regelverket i Bandol som, från appellationens bildande 1941, har förändrats såtillvida att man med åren exempelvis har styrt upp vilka druvor som får användas så att man tvingar odlarna till att använda druvsorter som förstärker både kvalitet och typicitet.  Detta gäller såväl röda, rosé som vita viner.  När det gäller röda och roséviner så har man ökat kravet på karaktärsdruvan Mourvèdre som för röda viner numera måste utgöra minst 50% av planteringarna, och när det gäller vita ökat kravet på Clairette, detta samtidigt som man har fasat ut användningen av Sauvignon Blanc.  Dvs man har säkerhetsställt att vinerna är än mer typiska appellationen/ursprunget och än mer särskiljer sig från regionens, dvs Provence, övriga viner.  En nackdel är att man minskar odlarnas möjligheter att experimentera och göra som man vill, men samtidigt så finns ju möjligheten att göra lantviner och bordsviner i den mån att man vara friare och vill ”leka”…

Hur ser då den franska vinlagen ut?  Som exempel så har jag tagit Châteaneuf du Pape och den senaste ”uppdateringen” som är från november 2011, Cahier des charges de l’appellation d’origine contrôlée « Châteauneuf du Pape » homologué par le décret n°2011-1567 du 16 novembre 2011, JORF du 19 novembre 2011.

Châteaneuf du Pape

Vinlagen – ”dekretet” – består av följande delar:

CHAPITRE I

I. – Ursprungsområdets namn (Nom de l’appellation).
I det här fallet självaste Châteauneuf-du-Pape.

II. – Geografisk namn och övriga kommentarer (Dénominations géographiques et mentions complémentaires)
(III. – Färg och produkttyper (Couleur et types de produit).)
(IV. – Geografisk yta, kommuner och begränsningar (Aires et zones dans lesquelles différentes opérations sont réalisées).)

V. – Druvor som tillåts (Encépagement).
Här listas tillåtna druvsorter vilka i det här fallet är hela 18 st, nämligen druvorna;
Blå; Brun argenté N (vaccarèse), Cinsaut, Clairette Rose, Counoise, Grenache, Grenache Gris, Mourvèdre, Muscardin, Piquepoul Gris, Piquepoul Noir, Syrah och Terret Noir.  Gröna; Bourboulenc, Clairette, Grenache Blanc, Picardan, Piquepoul blanc och Roussanne. 
Obs! att här listas fler än dom 13 druvsorterna man brukas se nämnas för Châteauneuf-du-Pape, men så delar man också upp samma druvsort i blå, gröna och grå, dvs noir, blanc och gris.  Tar vi bort färgvarianterna så blir druvsorterna dom klassiska 13.  Det har alltså i realiteten inte tillkommit några druvsorter utan man har ”bara” börjat skilja på färgerna, dvs färgmutationerna av samma druvsort.
Vidare är det intressant att man inte specificerar några som helst krav på vilka druvor som måste ingå i exempelvis ett rött vin, något som annars är vanligt för franska vindistrikt.  Detta gör att en röd Châteauneuf kan bestå av mestadelas Grenache, vilket är vanligast, men även av enbart Grenache, Syrah, Mourvèdre, etc.  Ett exempel på detta är Jean Royer’s Chateauneuf du Pape Sola Syrah Régalis som gjordes några årgångar där man hade Syrah druvor över efter att man gjort sina vanliga cuvéer.  Syrah Régalis var gjort på 100% Syrah.  Ett annat udda vin är Mas De Boislauzon Châteauneuf du Pape Tintot som är gjort på 100% Mourvèdre.

VI. – ”Uppförande” – vinbonden (Conduite du vignoble).
Här regleras hur druvorna odlas (planteringsdensitet, uppbindning, beskärning, etc) men också hur marken skall skötas, vilka bestämmelser som måste följas vid ev bevattning, mm.

VII. – Skörd, transport och druvmognad (Récolte, transport et maturité du raisin).
VIII. – Skördeuttag – till produktion (Rendements – Entrée en production).
Här regleras skörden (exempelvis är automatisering förbjudet) och en lägsta druvmognaden (inklusive lägsta alkoholhalt hos dom färdiga vinerna).  Högsta tillåtna skördeuttag och när nya vinrankor (nyplantering eller nyympat) får användas till vinproduktion.

IX. – Omvandling, utveckling, mogning, mm. (Transformation, élaboration, élevage, conditionnement, stockage).
Här regleras lite av varje.  Maxnivåer på äpplesyra, restsockerhalt (dvs att vinerna skall vara torra), nivån på flyktiga syror, minimal färgintensitet, mm. Dessutom regleras användande av ekspån/bitar och chaptalisering som båda exempelvis är förbjudet för röda viner.  Även produktionsanläggningens kapacitet i förhållande till skörd och skördeuttag regleras såtillvida att man skall ha en viss överkapacitet.  Intressantast här är att man inte reglerar lagring av vinerna på något sätt.  Det är alltså upp till producenten att välja hur (och om) man vill lagra sina viner…

X. – Vinerna i förhållande till det geografiska läget (Lien avec la zone géographique).
Här finns beskrivning av ”terroiren” (ursprung, jordmån, klimat), ursprungsområdets historia och vinernas karaktäristik.

XI. – Övergångsbestämmelser (Mesures transitoires).
XII. – Regler för presentation och märkning (Règles de présentation et étiquetage)

CHAPITRE II
(I. – Rapporteringskrav (Obligations déclaratives).)
(II. – Dokumentationsskrav (Tenue de registres).)

CHAPITRE III

I. – Huvudkontrollpunkter och värderingsmetoder (Points principaux à contrôler et méthodes d’évaluation).
Här regleras hur följsamheten till regelverket skall kontrolleras och vad som skall dokumenteras.  Gäller även analytiska och sensoriska tester.

(II. – Referenser för kontrollstrukturen (Références concernant la structure de contrôle).)
 

Västra mot östra stranden…

Västra mot östra stranden.  Cabernet mot Merlot.

Nja lite förenklat då västra strandens Chateau la Garde 2008 (Pessac-Leognan) bestod av druvorna 58% Cabernet Sauvignon, 32% Merlot, 6% Cabernet Franc och 4% Petit Verdot, medan motståndaren från östra stranden Grand Barrail Lamarzelle Figeac 2007 (St Emillion) bestod av 70% Merlot och 30% Cabernet Franc.  Visserligen drivs båda dessa egendomar i samma regi, Vignobles Dourthe, men vi ”pratar” ändå två olika vinmakare, förutom olika årgångar och alltså förstås olika druvblandningar.

Halvblint misslyckades både min fru och jag att placera vinerna rätt.  Inte är det lätt…  Dessutom undrar man om det är möjligt att särskilja dessa druvblandningar åt egentligen?  Jag har visserligen varit med på flera provningar där man (vi som varit med) lyckats placera tillräckligt många av vinerna rätt för att det bara skall vara tur.  Men skiljer vinerna åt pga terroir (klimat, jordmån, etc) eller pga att man i vingård, eller i produktionsanläggningen, hanterar olika druvsorter på olika sätt?

Sant är i alla fall att man på pomerolegendomen Château Petit Village nyligen upptäckte man att en plott Cabernet Sauvignon som överlevt vårfrosten 1956, i själva verket var Cabernet Franc.  I mer än 50 år så har man alltså gjort vin på ”fel” druvsort.  Upptäckten har lett till att vingården nu – från och med årgång 2010 – anger att man har mindre än 7% Cabernet Sauvignon mot förrut 17%.  (75% Merlot, 18% CF, 7% CS).  [”Lewin on Wine, When did you last confuse Cabernet Sauvignon with Cabernet Franc”.]

Dessutom finns det en vetenskaplig artikel där man just jämför Cabernet Sauvignon och Merlot viner från just västra och östra stranden och där man kommer fram till att skillnaden är oerhört liten.  Man jämförde huruvida det fanns skillnader i 20 olika aromkaraktärer däribland; svarta vinbär, plommon, paprika, rökighet, läder, kaffe, lakrits, karamell, m.fl.  Enda signifikanta skillnaderna var att Merlot vinerna nästan genomgående upplevdes som karamelligare…  [”Differentiation of the Aromas of Merlot and Cabernet Sauvignon Wines Using Sensory and Instrumental Analysis”, Kotseridis et al , J.Agric. Food Chem., Vol 48, No 11, 2000, 5383-5388.]

Vinerna då?  Chateau la Garde 2008 (Pessac-Leognan) var det lättare av dom två vinerna.  Paprika, ceder, stall och en honungston som gjorde vinet extra intressant.  Annars röd frukt och lite kort i smaken i jämförelse med Grand Barrail Lamarzelle Figeac 2007 (St Emillion) som var mörkare, ”stöddigare”, hade paprika (även detta), plommon, nypon, var mer stallig, och hade en bättre längd.  Hur som helst, två trevliga bordeaux’er som båda uppvisar mognad och stall.

Mindre ”harmfullt” drickande i medelhavsregionen

Med anledning av en lunchdiskussion…

[ WHO rapporten ”Alcohol Consumption in the Europe Union – Consumption, harm and policy approaches” (ISBN 978 92 890 0264 6) från 2012. ]

 (- klicka gärna på kartan för en förstoring -)

2012 släppte WHO tillsammans med europakommissionen ovanstående rapport som på 161 sidor ”kartlagt” alkoholkonsumtionen i världen, detta både när det gäller hur mycket man dricker och även hur man dricker.  Man har delat in länderna i 5 grupper från ”minst farligt dryckesmönster” till ”mest farligt”.  I Europa så hamnade alla medelhavsländerna (Frankrike, Spanien, Portugal, och Italien) ihop med bl.a. Tyskland i den minst farliga kategorin medan Ryssland hamnade i den mest farliga.  Danmark, USA och Australien hamnade i den näst minst farliga kategorin medan dom nordiska länderna (inkl. Sverige) hamnade i mitten kategorin.

Mao så anser WHO att man exempelvis i Frankrike, trots en betydligt högre årlig konsumtion, har ett mindre skadligt dryckesmönster än vad Sverige har.  Ja, även Danmark har ett mindre skadligt dryckesmönster trots sin avsaknad av både förmynderi och monopol.

Man påpekar att det inte bara är mängden alkohol som spelar roll för folkhälsan utan även hur, var och i vilket sammanhang man konsumerar.

När det gäller de nordiska ländernas dryckesmönster så skriver man:  ”The traditional pattern of drinking spirits in these countries can be characterized by non-daily drinking, irregular heavy and very heavy drinking episodes (such as during weekends and at festivities) and a higher level of acceptance of drunkenness in public.  The overall volume of alcohol consumption in Nordic countries has been lower than the EU average.  Even though this drinking pattern can still be observed today, spirits are no longer the dominant alcoholic beverage and there are some differences between the countries involved, with Denmark having a more central-western and western style of drinking.”
 
———————-
Reflektion:  Monopolländerna (Sverige, Norge och Finland) har ett sämre dryckesmönster än Danmark, Holland, Tyskland, Frankrike m.fl. länder.  Beror detta kanske på våra monopol, dvs att man har ett försäljningssätt där man förordar kvantitet (gå in på ett S-bolag och se hur man exponerar boxarna…) före kvalitet?  Att hela systemet med förbud och monopol gör det intressantare för ungdomar att både få tag på (och dricka) alkohol.  Jag tror inte man kan skylla på enbart tradition…

Ukraina – Inte bara ryska ”ockupanter”…

Allmänt:
Ukraina var med sina 52 300 hektar 2009 (arealmässigt) världens 17:de största vinland, och hade ungefär lika stor produktion som Grekland.  Detta innebär att man är större än länder såsom både Österrike och Nya Zealand.  Går man tillbaka till 1990 så hade man då hela 175 000 ha vinodlingar och var dåvarande Sovjetunionens största vinregion (Ukraina alltså!).

Historia:
Egentligen en gammal vinnation som går tillbaka 300-talet efter Kristus då det odlades vin i södra delen av landet (inklusive Krim).

Druvsorter (2009):
22.1% Rkatsiteli (G), 11 552 ha
18.4% Aligote (G)
9.3% Cabernet Sauvignon (R)
6.0% Sauvignon Blanc (G)
5.7% Chardonnay (G)
5.4% Merlot (R)
5.2% Riesling (G)
4.6% Odessky Cherny (R)
4.6% Isabella (R)
2.9% Saperavi (R)
2.8% Sukholimanskiy Bely (G)
2.5% Bastardo Magarachsky (R)
1.8% Gewurtztraminer (G)
1.8% Kokur Bely (G)
1.5% Pinot Noir (R)
1.3% Pinot Gris (G), 685 ha
m.fl.

Rkatsiteli är en grön druvsort som härstammar från Kaukasus (Georgien) och anses vara en av ”våra” äldsta druvsorter.  Man har hittat kärnor från druvan i lerkrukor som är från 3000 f.kr.  Namnet (betydelsen) lär komma ifrån att druvan har röda stjälkar.  Innan Sovjetunionens fall så var det den mest odlade druvan där.  Idag (2010) är den världens 16:de mest odlade druvsort men odlas nästan uteslutande i östeuropa (Georgien, Ukraina, Moldavien, Kazakhstan, Bulgarien, Armenien, Ryssland och Rumänien) även om det finns små odlingar i nordöstra USA och i Kina.  Rkatsiteli är en köldtålig druva som används till allt från stilla till mousserande viner, torra till söta, och bordsviner till starkviner.  Har inte druckit vin på druvan men den är känd för att (som bordsvin) ge syrliga, kryddiga och blommiga viner enligt Wikipedia.  Har sett andra noteringar där man säger gröna äpplen, kvitten och vit persika.  Det finns för närvarande inga viner på druvan på Systembolaget.

Druvstatistiken kommer från ”Kym Anderson – Which Winegrape Varieties are Grown Where?”, ISBN (paperback) 978-1-922064-67-7, Wine Economics Research Centre.

Vinregioner (norr till söder, väster till öster):
Zakarpattia
Odessa
Nikolayev
Kherson
Zaporizhia
Krim (Crimea)

Odessa och bortrövade Krim står för ungefär 80% av den uppodlade arealen.  Enligt Wikipedia så ökar produktionen av mousserande vin som mestadels görs på Pinot blanc, Aligoté, Riesling och Feteasca.  När det gäller Feteasca (Moldavisk alt. Rumänsk druvsort) så kan man ju undra om hurvida detta är rätt då den inte listas som någon av de 22 mest odlade druvsorterna i Ukraina (druvan på 22:a plats motsvarar bara 26 ha).

Det finns i dagsläget inte ett vin från Ukraina på Systembolaget vilket vi vinnördar kanske inte direkt är ledsna över.  Man är ju liksom inte känd för just hög kvalitet.

EU har misslyckats med att stoppa australisk prosecco

Europeiska kommisionens har försökt att registrera ursprungsbenämningen Prosecco GI i Australien för att hindra Australiska vinproducenter att använda Prosecco som druvbenämning på viner (etiketter).   Detta för att skydda den europeiska (italienska) ursprungsbenämningen. 

Hur som helst så vann Winemakers Federation of Australia i december domstolskampen mot självaste Europa kommisionen vilket innebär att det även fortsättningsvis kommer att finnas Prosecco viner från Australien.   Kan ju lätt bli förvillande då man även gör mousserande viner på druvan.

Veckans vin (lik) !

Malvira Roero Superiore Trinità 2000

Lik såtillvida att det är ett vin som jag och min fru köpte 2003/2004 på plats hos just Malvira i Piemonte men som sedan legat bortglömt i låda i nu 10 år.

Vinet.   Fylligt och komplext, tydlig syltig jordgubbsfrukt med lagringstoner åt russin, tobak och stall.   Parfymerat och blommigt.   Markerad strävhet och en lång varm (eldig) eftersmak.  Häääärligt vin!

Roero DOCG (Arneis di Roero DOCG) är en appellation (i Piemonte, Italien) som omfattar 4  kommuner och delar av 14  andra.   Upplyftes till DOCG på julafton 2004.   Hela appellationen innesluts av den generella Langhe appellationen.   Roero omfattar dels de uppskattade vita arneisvinerna Roero Arneis (602  ha, 2008), gjorda på druvan med samma namn Arneis (ibland också kallad Barolo Bianco), dels Roero Arneis Spumante och slutligen de prisvärda lite lättare röda nebbiolovinerna Roero (198  ha, 2008).   Arneisvinerna var tidigare eftersökta bordsviner innan de tillslut 1989 upptogs i Roero appellationen med tillägget Arneis.   Druvan kan även ingå i de röda Roero vinerna då det finns krav på att Roero görs på druvor som vuxit i vingårdar där 2-5  % måste utgöras av just vita Arneis druvor.  De flesta vinerna är dock gjorda på enbart Nebbiolo.

Malvirà är ledande i Roero och den första producenten som visade vad Arneis druvan kan åstadkomma.  Egendomen, som etablerades på 1950-talet, drivs av bröderna Roberto och Massimo Damonte och är belägen i Canale (15 km från byn Alba).  En mängd olika viner görs, däribland både oekad (Renesio) och ekad Roero Arneis (Saglietto).  Även röda, Nebbiolo-baserade, Roero viner görs (som vinet ovan är ett exempel på).  På egendomen finns både hotell och restaurang.

Reseberättelse – Bandol

För att ”sätta sprätt” på ett stipendium så valde vi (jag, min fru Karin samt busfröna Ludvig och Evelina) i somras att resa till fantastiska Provence och det alltid intressanta vindistriktet Bandol. Vi utgick från det lilla pittoreska fiskesamhället Cassis, där vi hyrde en lägenhet. Särskilt mycket fiske finns nog inte kvar men trots horderna med turister har Cassis viss charm. Vi gjorde därifrån besök i såväl staden Bandol som appellationen med samma namn. På följande sidor följer dels en beskrivning av Bandol och dess viner, men också en närmare beskrivning av de producenter vi valde att besöka.

Historisk bakgrund:

Provence historia av vinodling går tillbaka minst 2600 år och grekisk kolonissation. Fokaierna – som handelsfolket hette – grundade byn Torroeis som låg nära Castellet och började odla vin. Ja, det kan faktiskt kanske vara här – i och runt Bandol – som organiserad vinodling för första gången ”såg sitt ljus” i Frankrike. Runt 125 f.kr. tog romarna över, byn blev Torroeis Torroentum, och den första exporten av vin ”kom igång” (*1). Det finns fortfarande spår av terrasser kvar från den här tiden.

De mörka vinerna från Bandol var berömda redan på 1600-talet för sin kvalitet och hållbarhet. Tack vare sin djuphamn så fick ”kommunen” Bandol en betydande export under 1700-talet. Louis XV sägs exempelvis ha druckit Bandol vid sitt hov i Versailles.

Efter vinlusen härjningar (1870-72) hotades vinets kvalitet då vingårdarna planterades med mer lättodlade och sämre druvsorter. 1890-1914 hade nästintill all Mourvèdre försvunnit. Här har Domaine Tempier, eller snarare dess ägare Lucien Peyraud (*2), haft en stor betydels för den väg distriktet och dess viner tagit. Lucien Peyraud förespråkade återplantering av Mourvèdre och var drivande för att skapa en egen appellation, något som också blev verklighet i november 1941. Appellationsreglerna har sedan dess garanterat ett minimum av 50% Mourvèdre i vinerna.

Ett mer nutida hot mot appellationen är närheten till Marseille liksom också, kanske något förvånande, solkustens turister. Vinrankorna konkurrerar med bostadsbyggandet om marken och turisternas efterfrågan av snabbproducerad rosé sker på bekostnad av mer kvalitativ vinproduktion. De röda vinerna minskar stadigt och idag är närmare 2/3-delar av produktionen rosé.

*1. Marinbiologer har konstaterat att vin skeppades ut från Bandol, och dess hamn, redan under romartiden.
*2. Lucien Peyraud gifte sin 1936 Lulu Tempier (dotter till Alphonse Tempier) och fick, tillsammans med hustrun Lulu, Domaine Tempier som bröllopsgåva. Han började med att studera Bandols historia och konstaterade att vinerna innan vinlusens härjningar var gjorda huvudsakligen på Mourvèdre. (Tja, det sägs faktiskt att det med bröllopsgåvan även följde med en flaska pre-phylloxera vin som blev inspirationen.) Det blev i alla fall därefter lite av en livsuppgift för Lucien att få Bandol att återfå sin forna glans, och återinföra Mourvèdre som dominerande druvsort. 1945 blev han president i Bandols vinoldarsammanslutning och 1947 tom medlem i INAO, dvs den instans som reglerar frankrikes appellationer. Lucien gick vidare till himmelska domäner 1996, och egendomen drivs idag av Daniel Ravier (manager). Äger gör dock fortfarande familjen Tempier.

Vill du läsa hela reseberättelsen (dvs fortsättningen) så finns den att ladda hem här: 2013_07_reseberattelse_bandol